Ur tidningen Brukshunden nr 8 1995

 

En belgare för finlirarna - Malinois!

Det är hos finlirarna inom bruks, lydnad och tjänst som en ovanlig bruksras har fått sitt verkliga genombrott. Brukshunden presenterar belgaren som har fallit eliten på läppen - Malinois!

Tänk dig att du och din familj har fått upp ögonen för hundsportens tjusning. Ni står i begrepp att skaffa valp. Den ras som du och din hustru finner mest tilltalande är en stor exklusivitet, åtminstone i Sverige. Det finns nästan inga uppfödare, åtminstone ingen som har valpar på gång inom överskådlig framtid. En valplös men vänlig uppfödare ska göra en utlandsresa och erbjuder sig att ta hem en hund.

Ett litet 13 veckors nystan anländer från England. Valpen växer upp och med dig som förare blir den en mycket duktig hund. En vacker dag är ni till och med svenska mästare i lydnad. Den duktiga tiken blir mamma och du behåller en valp. Den valpen är också mycket duktig. Man kan säga att den går i sin mors fotspår. Snart nog står du åter överst på SM-pallen, och nu med den första egna uppfödningen. Snacka om utdelning!

Zäta blev bingo direkt

Det här låter som en saga - en bingo av osannolikt lyckliga tillfälligheter. Kjell-Arne Andersson, Örnsköldsviks BK, har ägt de första och hittills enda SM-vinnarna av rasen Malinois. Till råga på allt är de mor och dotter och Kjell-Arnes första tävlingshundar. För att ta Malinois svenska historia från början, så gifte  Kjell-Arne Andersson sig med Görel. I boet medförde hon en blandrashund. Intresset för hundutbildning föddes, böcker anskaffades, hundklubb kontaktades. Så småningom blev det aktuellt med en ny hund, en brukshund var man överens om. 

Schäfer kanske var det naturliga förstahandsvalet, men det fanns en annan ras som påminde om Schäfern, fast mycket mer ovanlig, intressantare och roligare på något vis - Malinois! Görels bror hade en hanhund och den typen av hund tilltalade familjen Andersson mycket. Fast när man väl hade bestämt sig för drömrasen var den inte så lätt att få tag på (som ovan beskrivits). Men så kom hon då - Sabrefield Follow Me - och hon blev Zäta för sina vänner. Detta "Z" som blivit något av ett "Zorros märke" och signum för de Anderssonska hundrna. 

Sedemera kunde Zäta lägga titlarna SUCH, SLCH och SBCH före sitt namn. Historisk blev hon 1982 i Stockholm när hon som första Malinois vann SM i lydnad. Vilken debut! Brukshundens reportage om bedriften förtjänar att återges i sin helhet:

"Sabrefield Follow Me (Malinois) och förare Kjell-Arne Andersson från Örnsköldsvik utförde sina moment nära nog perfekt. I momentet fritt följ råkade hunden, vid en av de sista halterna, sätta sig något snett vilket resulterade i en betygsenhets neddrag. Ekipaget tappade därvid tre poäng och och slutade på 317 poäng av totalt 320. Ett väl samtränat ekipage. Hunden utför sina moment raskt, men utan tendens till slarv. Har god kontakt med föraren, utan att därför tappa uppmärksamheten vid exempelvis apportering. Det torde inte föreligga några som helst tvivel om huruvida dett ekipage är värdiga svenska mästare eller ej."

Verkliga kompisar

Året därpå födde Zäta en valpkull, men lyckades ändå komma i form till SM med en 4:e plats som resultat. 1984 blev hon 6:a och SM-karriären avslutades -85 med en bronspeng - lydnadsekipaget Zäta & Kjell-Arne var åter på pallen. Brukschampionatet erövrades i rapport med matte Görel som hjälpförare. Zätas valp Zvärta, sedemera SLCH, tog vid i mästerskapande. 1986 vann hon lydnads-SM, tog brons året därpå och silver 1988, och 1989 räckte prestationen till en 6:e plats. 

Åtta år i rad ställde Kjell-Arne upp på lydnads-SM med sina två tikar, tog fem medaljer och kom aldrig sämre än 6:a. Han tävlade också på nordiska mästerskapen under motsvarande år. Det säger en hel del om Kjell-Arne, men faktiskt ännu mer om Malinois - den belgiska vallhunden som sopar banan på kontinentala tävlingar, men ändå har lyckats vara den stora doldisen i den belgiska vallhundsfamiljen. Än så länge kanske är bäst att tillägga.

Efter 17 år med Malinois har Kjell-Arne bara beröm att komma med. - Den är lättlärd, vill vara till lags. Arbetsvillighet finns hur mycket som helst. Kjell-Arne har erfarenhet av spår, rapport och lydnad och uppskattar den snabba uppfattningen och reaktionen. Dessutom är Malinois den verkliga förarhunden. De är som verkliga kompisar. Det är en stor fördel på tävling. Det blir inget vingel, de bryr sig inte om andra människor säger Kjell-Arne och menar att en "mallis" hemma är en typisk vallhund, hemkär och vill hålla ihop flocken. - En suverän familjehund, väldigt godmodig inom familjen.

Allt fler i brukseliten har fått upp ögonen för den ovanliga belgarens stora kapacitet och svartmuskiga charm. Kjell-Arne har nu fått SM-sällskap.På bruks-SM i Sundsvall i år var Malinois representerad i skydd, rapport och sök. Kjell-Arne tävlade i rapport med SBCH SLCH Zagal's Gizza och kom på 5:e plats. Zagal's Puck med förare Leif Carlsson, Kungälvs BK, kom femma i skydd och SBCH Zagal's Mick med Ove Josefsson, Borås BK, tog brons i sök.

Förare med fingertoppskänsla

Man kan med intresse notera att en meriterad förare som Ove Josefsson satsar på ett så relativt okänt kort som Malinois. Han har tävlingserfarenhet av Schäfer och Kelpie. Under 80-talet gick Kelpien INTBCH SBCH SLCH Glimmergruvans Krick som tåget med bl a två SM-segrar i rad och blev Årets brukshund 1986 och 1988. Mick är Oves andra Malinois. Han har även skaffat en tredje, en tik. Vad fick honom att börja jobba med rasen? - Man är väl förveten skrattar Ove, (förveten = nyfiken på västgötska). En intressant hund helt enkelt.

Hur är då rasen jämfört med dom andra bruksraserna? - Väldigt tillgiven och mjuk, den vill göra allt man kräver. Kelpien är mer självständig. Den här vill ha mer kontakt säger Ove och framhåller att man kan arbeta med små medel och låg röst. - Jag kan tänka mig att en del förare får problem säger han. Det här är ingen hund man gapar och skriker åt. Då är det kört. En Malinois är nämligen en enmanshund med matte eller husse som idol. Om föraren inte beter sig som hunden förväntar av idolen så kan hunden bli väldigt ledsen och föraren får stora problem. Här krävs fingertoppskänsla.

En brukshundarnas Formel1? Ove är road av liknelsen och tycker inte att den är helt fel. Han menar att det samtidigt är positivt med viljan att lära, mångsidigheten. Hans egen hund Zagal's Mick har räddningshundcertifikat och är godkänd lavinhund. Leif Carlssons Zagal's Puck, årets SM-femma i skydd, är polishund. Överhuvudtaget är det anmärkningsvärt hur många Malinois som har tjänstehundsutbildning. Ett dussintal hundar är godkända tjänstehundar inom polis, bevakning, räddning, väktare etc. "Användarnas" hund framför andra? Resonemanget är testat på ett antal belgiska vallhunds-kännare i allmänhet och Malinois i synnerhet. Ingen har kommit med några invändningar.

Norsk uppfödning borgar för tillväxten

De senaste åtta åren är 29 Malinois registrerade i Sverige enligt SKK:s registreringsstatistik. Det betyder att Malinois nästan är den numerärt minsta av SBK:s raser, eller..... Hur kan det då komma sig att Malinois har fler representanter på Bruks-SM och framför allt fler tjänstehundar än många av de stora och traditionella brukshundraserna? Det faktum att Malinois är en kapabel brukshund med egenskaper som uppskattas av de verkliga kännarna räcker inte som förklaring. Hur hänger detta ihop?

Brukshunden har hittat hemligheten bakom alla duktiga Malinois som förekommer i de flesta sammanhang utom i SKK:s statistik under rubriken "Belgisk vallhund, Malinois". Lösningen på mysteriet finns i AFBV:s föredömligt detaljerade och överskådliga avelsregister. Svaret är "norsk import". Sedan rasen introducerades har ca 120 Malinois blivit svenskägda. Hälften av dessa är importer och halva antalet importer kommer från Norge. Var fjärde svensk korthårig belgare är en norrman. Det är främst de norska kennlarna Zagal's (E. & A. Toften) och Nangijala (E. Jansen) som stått för tillväxten av Malinois i Sverige. 

Av AFBV:s register framgår att Malinois är en frisk hund, led fel t ex lyser med sin frånvaro. En del bettfel finns antecknade, liksom ett njurlidande hos några hundar som oroar en del. Annat som kan noteras är en mycket hög procent meriterade hundar, MUH, karaktärsprov, utställning, bruks, tester - det är uppenbarligen medvetna och intresserade förare som blir Malinois-ägare. 

Hunden som ser och hör allt

De som Brukshunden har varit kontakt med i samband med den här artikeln - Malinois-ägare, uppfödare, AFBV:s registerkommitté m fl har uttryckt tillfredställelse över rasens framgångar och den uppmärksamhet som har följt. Samtidigt har alla på något sätt påtalat oro för att Malinois ska attrahera fler än vad som egentligen är lyckligt. Den är en känslig och intelligent hund som kräver mycket av sin ägare. Den ser och hör allt. Man måste ta med sin "mallis" överallt och vänja den vid olika saker och ljud. Socialisering och tidig miljöträning är ett måste.

Från bronshund till brukshund

Malinois har sitt ursprung i de byhundar som fanns i Belgien liksom överallt annars i Mellaneuropa. Byhundarna var i sin tur avkomlingar till bronshunden alltsedan den äldsta bebyggelsen. Byhunden utvecklades till en robust och rörlig hund och behöll sitt vildhundsutseende ganska oförändrat. Då nyare tider bröt in fanns inte längre arbetsuppgifter för de stora tunga herdehundarna. De ansågs för farliga och dyra att föda. Den önskvärda lättare och mer hanterliga vallhunden fanns bokstavligt talat mitt framför näsan på fåraherdarna. Byhundarna, bronshundens avkomlingar, omskolades till vallhundar. så skedde i Belgien liksom på många andra håll.

I flera västeuropeiska länder uppstod i slutet av förra seklet ett starkt intresse för nationella fårhundsraser. I de flesta länder bestämde man sig för att koncentrera en eller flera lokala fårhundsvarianter till en enda ras. De belgiska och tyska vallhundsvarianterna stod varandra mycket nära, så nära att man kan anse den belgiska vallhundarna och Schäfern som obetydligt varierade upplagor av en och samma hund. Var och en av de lokala varianterna bidrog med olika egenskaper till idealbilden av den framtida rasen.

Grunden i den moderna Schäfern bestod av hundar från Thüringen (som gav ståndöron), hundar från Württemberg (som gav korrekt buren svans), och hundar från Schwaben som ansågs bidra med framstående vallaregenskaper. I Belgien gick man en annan väg. Där omhuldades hela åtta olika varianter av belgisk vallhund till egna raser, tre strävhåriga, två korthåriga och tre långhåriga. Av dessa kom fyra raser att spela någon egentlig roll. Groenendael som är långhårig och svart, Laekenois som är strävhårig, mörkt rödbrun med spår av svärta, Tervueren som är långhårig röd, brun-grå-melerad med svarta hårtoppar, och slutligen den korthåriga Malinois som är varmt rödbrun, väl svärtad och med svart mask. De har gemensam rasstandard utom när det gäller färg och hårlag. 

I Belgien och närliggande länder var det först Groenedael som var mest omtyckt. Från och med 50-talet blev den distanserad av Malinois som blev en mycket uppskattad brukshund, polishund, lavinhund, bevakningshund etc. Den första belgare som kom till Sverige i början av 50-talet var en Groenendael och några år senare kom en Tervueren. Malinois introducerades i Sverige 1974 och tio år senare var den belgiska familjekvartetten komplett med en Laekenois. Enligt SKK:s statistik har de senaste åtta åren registrerats 3523 Tervueren, 1470 Groenedael, 43 Laekenois och 29 Malinois. Fast då är inte den norska reserven inräknad.....

 

 Text: L. Högman 

UPPDATERAD

25/11 ~ Statistik

  SKK

  sbk

afb

rhh

NW3

Sponsorer

vomm      nuts      trik      raul

 

carr                   RG                   folksam                   working

                

 

 

Camilla Jönsson, Snesudden 618, 960 32 Snesudden      camilla@brukshundar.se