CARDIOMYOPATI

Cardiomyopati är en sjukdom som drabbar hjärtmuskeln, och den uppträder i tre former:

• Dilativ (utvidgad),

• Hypertrofisk (förstorad),

• Restriktiv-konstriktiv (förminskad)

Framför allt den dilativa formen, som övervägande förekommer bland stora raser, ger också en ökad uppdämning av blodomloppet och vätskeansamling i lungorna. Hos Dobermann finns det två olika förlopp av den dilativa varianten:

Plötslig hjärtdöd:

Drabbar vanligen till synes friska hundar som inte har visat några symtom. Den plötsliga döden kan inträffa under träningen, när den springer eller leker men också under vila och sömn. Skadan på hjärtat fanns där redan. Ibland kan denna skada upptäckas vid stetoskopundersökning som oregelbunden hjärtrytm. Döden inträffar för att hjärtat drabbas av oregelbundna kontraktioner och senare hjärtstillestånd.

Hjärtförsvagning:

Resulterar också i en skada på hjärtat men har ett mer smygande förlopp. Det finns också fall som har haft väldigt oregelbunden hjärtrytm och drabbats av svimningsanfall, men vaknat upp igen. Dne oregelbundna hjärtrytmen har dock funnits kvar och behövt behandlas. Det smygande förloppet kan annars visa sig genom att hunden plötsligt börjar bli alltmer fort uttröttad, får minskad kapacitet, är orolig på natten och är andfådd. Till att börja med tror oftast ägaren att det inte är något allvarligt, men när andfåddheten ökar vänder man sig till veterinär. I de flesta fallen har då redan hunden gått ner mycket i vikt. Anledningen till alla dessa symtom är då en tilltagande försvagning av hjärtmuskeln och cirkulationen. Blodet börjar stanna upp i lungorna och bukhålan, och vätska börjar ansamlas på båda ställena. Sedan ökar bara besvären ända till döden inträffar.

Av de Dobermann som drabbas av Cardiomyopati lider ca 80% av varianten "plötslig hjärtdöd". Hanhundar insjuknar oftare än tikar, och den bryter oftast ut när hunden är mellan fem och tio år. Sjukdomen förekommer också hos andra raser men i mycket mindre skala än hos Dobermann. Orsaken till sjukdomen är inte känd men den visar stark ärftlighet. Den är svår att diagnosticera och behandla. Man har försökt ge behandling med olika mediciner men hundarna har oftast avlidit inom ett och ett halvt år efter sjukdomens utbrott.


 

MAGOMVRIDNING

I riskgruppen för att drabbas av magomvridning finner man stora hundraser som har djupa bröstkorgar och sluttande bakpartier, och dit hör Dobermann . Om en hund drabbas av magomvridning är det ett livshotande tillstånd där mellan 30-50% av fallen har dödlig utgång även om de har kommit under snabb veterinärvård. Chansen för överlevnad beror på hur snabbt man upptäcker att ens hund har drabbats och hur fort nödvändiga åtgärder sätts in. Därför är det viktigt att som Dobermannägare känna till vad man ska vara uppmärksam på i samband med magomvridning.

Man har kunnat fastställa att en mage med stor kapacitet och aktivitet oftare kan drabbas av magomvridning än en som har liten kapacitet. Man har också funnit att om hunden får endast en stor måltid per dag framkallar det lättare magomvridning än om man fördelar fodermängden på flera måltider per dag.

Magomvridning uppstår när en gasansamling blir instängd i magsäcken och inte kan passera obehindrat. Detta skapar ett mycket högt tryck på mellangärde, bröst och blodkärl, och därtill kraftiga smärtor, cirkulationsproblem och ibland chocktillstånd. Undersökningar har visat att magsäckens läge förändras på grund av gasansamlingen, vilket gör att den vrider sig runt sig själv. Detta gör att alla passager till och från magsäcken snörs av. Hunden blir orolig och börjar springa omkring, men ibland kan den istället reagera med att gå undan och se ut moloken och rädd. Andra symtom är att den börja dregla mycket, försöker kräkas men lyckas inte med det, och bakom revbenen är magen uppsvälld och spänd.

Hunden måste då så fort som möjligt komma under veterinärvård. Eventuellt kan man först direkt försöka föra ner en smal slang i magsäcken för att lätta på trycket och öka chanserna för att den efterföljande operationen ska lyckas. I nödfall kan man försöka punktera magsäcken där den är som mest uppsvälld och därigenom lätta på trycket så att man hinner fara till veterinären.

För att förebygga magomvridning ska man undvika att ge stora portioner, och fördela dagens foderranson på flera måltider. Om hunden rör sig mycket direkt efter en måltid kan det framkalla magomvridning. Därför ska man undvika att motionera hunden inom två timmar efter en måltid.

Enligt statik sammanställd av tyska Dobermannklubben var magomvridning dödsorsak i 16% av fallen Dobermanns som avlidit från 8 veckor ålder och uppåt.


PHTVL / PHPV

Hos Dobermann förekommer ärftliga förändringar i linsens bakre yta som i vissa fall kan leda till linsgrumling, så kallad katarakt. Orsaken är avbrott i tillbakabildningen av blodkärlssystemet som omger linsen under tidigt fosterstadium. Även glaskroppen utvecklas inte normalt. Denna störning inträffar oftast då fostret är ungefär 30 dagar. Hos den födda valpen orsakar detta ett tillstånd som kallas PHTVL/PHPV (persisterande hyperplastisk tunica vasculosa lentis / persisterande hyperplastisk primär vitreus). I sin lindrigaste form syns PHTVL/PHPV som små bruna fläckar på bakre delen av linsen. I allvarligare fall ses fullt utvecklade blodkärl på bakre linsytan och förändringar i linsen som kan göra att linsen är mycket deformerad. Så snart missbildningen påverkar linsen finns risk för utveckling av katarakt. På grund av detta kan valpar bli blinda vid mycket tidig ålder. I Sverige bekämpas PHTVL/PHPV genom obligatorisk ögonspegling av Dobermann som är avelsdjur, och Dobermannvalpar ögonspeglas innan försäljning.


 VON WILLEBRAND´S SJUKDOM

Denna sjukdom kännetecknas av en starkt ökad blödningsbenägenhet och kan förekomma både som medfödd och som förvärvad form, och den drabbar Dobermann i högre grad än andra raser. Den medfödda formen är den oftast förekommande blodkoaguleringsrubbningen bland hundar och har än så länge diagnosticerats hos 57 raser, och även människan drabbas av den. Hos de hundar som har sjukdomen har man ofta också kunnat konstatera begynnande sköldkörtelrubbningar av formen hypothyreos (underfunktion). Förekomsten av denna symtombild har ökat mycket under de senaste tio åren.

Störningen av blodets koaguleringsförmåga orsakas av brist på den så kallade "von Willebrand-faktorn", som i en tidig fas av blodets koagulering ska hjälpa till när trombocyterna ska "limmas fast" i kollagennätet som bildas över ett sår.

Ärftlig form:

Denna variant är den vanligaste blodsjukdomen hos djur, och den är ärftlig. Dobermann har högre risk än andra raser att drabbas av den, men de flesta har ganska lindriga symtom. Få har svåra symtom och det är sällsynt att någon avlider av den. Blödningarna sker oftast från hundens slemhinnor och tillståndet försämras om hunden är utsatt för psykisk och fysisk stress eller sjukdom.

Typiska symtom är: återkommande mag-tarmblödningar med eller utan diarré, näsblod, tandköttsblödningar, blod i urinen, blödningar från könsorganen, förlängd blödning vid löpning, domningar på grund av blödningar i lederna, dödfödda valpar, blåmärken och långvariga blödningar vid till exempel kupering och operation.

Förvärvad form:

Denna variant förekommer i samband med sköldkörtelrubbning (underfunktion) och detta beror på att sköldkörtelhormon har att göra med hur mycket av "von Willebrand"-faktorn som tillverkas. När sköldkörteln producerar för lite hormon uppstår brist på "von Willebrand"-faktorn. Andra faktorer som ökar blödningsbenägenheten är anemi, om huden är en gammal avelstik eller en valp som är yngre än 12 veckor, och efter operationer.

En hund som lider av von Willebrands sjukdom får inte äta läkemedel som ökar blödningsbenägenheten, till exempel:

Acetylsalicylsyra, Aspirin, Fenylbutazon, Östrogen, Penicillin

Också en del vacciner kan påverka blödningsbenägenheten negativt.


 WOBBLER

Wobbler beror på en förträngning i ryggmärgskanalen eller missbildning av kotorna i halskotpelaren, vanligen kota C5-C7, som gör att ryggmärgen utsätts för tryck. Ofta finns också diskbråck eller diskatrofi med i bilden. Denna sjukdom uppträder oftast hos Dobermann och Grand Danois. Hos Dobermann bryter den vanligen ut när hunden är 4-6 år, och hanhundar drabbas dubbelt så ofta som tikar.

I USA drabbas Dobermann av Wobbler mycket oftare än i Europa, och det tros ha sin förklaring i att man i USA har avlar på hundar som har en mycket brantare halsvinkel en de europeiska linjerna. Detta gör att påfrestningen på halskotorna blir mycket större.

De första symtomen på Wobbler märks i bakbenen, hunden rör dem okoordinerat på grund av känselbortfall och snubblar lätt med dem. När känselbortfallet blir större märker inte ens hunden och den råkar ställa sig på ovansidan av foten, och den börjar vingla när den går och har svårt att göra tvära svängar. Ibland kan också frambenen bli påverkade. Trycket på nerverna gör att hunden drabbas av stark smärta, känselbortfall och muskelatrofi. Till slut kan hunden helt tappa förmågan att gå och att resa sig.

Det finns andra sjukdomar som har liknande symtom, och det enda sättet att säkert fastställa om hunden lider av Wobbler är att göra en myelografi (kontraströntgen).

Orsakerna till Wobbler är i första hand genetiska, ärftligheten verkar vara en viktig faktor. En annan orsak tros vara för snabb tillväxt hos unga hundar, ofta på grund av felaktig utfodring. Mekanisk påverkan, till exempel hårda ryck i kopplet när hunden är ung kan också bidra.

Den enda riktigt verksamma behandlingen som finns mot Wobbler idag är ett kirurgiskt ingrepp där man sammanfogar (stelopererar) de kotor som klämmer på ryggmärgen så att de fixeras i rätt läge. Efter en sådan operation ökar dock påfrestningarna på de intilliggande kotorna vilket gör att Wobbler kan bryta ut återigen på ett nytt ställe.


All sjukdomsfakta är hämtad ur "Das Große Dobermann Buch" av dr. Gerard Schüler

uppdaterat

  2019 06 30: Statistik

 pagang

 14 juni: Sarkas och Hedda utställning.

Working Dog

Informationen zu den verschiedenen Rassen auf working-dog

  

.

 

mush

nutro

Trikem

rauh

folks

sadelmakarna

jamii

machh

arrak

engelson

 

Camilla Jönsson, Ljungstigen 3, 942 95 Vidsel    070-534 16 29    camilla@brukshundar.se