Rasens historia sträcker sig inte längre tillbaka i tiden än drygt hundratalet år. Den är till sitt ursprung resultatet av en mans dröm och vision. Även om de ingående "ingredienserna" i vad som kom att bli Dobermann inte finns dokumenterade, kan väl grundade gissningar komma sanningen nära.

Mannen som lånat rasen sitt namn, Karl Friedrich Louis Dobermann, född 1834, var säkert ingen omtyckt person. I den lilla staden Apolda i det forna Östtyskland tjänade han sitt levebröd som skatteindrivare och hundfångare. Man kan anta att utövandet av hans professioner många gånger försatte honom i utsatta, rentav hotfulla situationer. Louis Dobermann hade stort hundintresse och idén om en fyrbent vapenbroder på indrivningsturerna låg nära till hands. Hans vision var en skarp vakthund i stånd att angripa vem och vad som helst. Mod, styrka, hårdhet i kombination med utpräglad vaktinstinkt var målet. Hur hunden såg ut kvittade.

Louis Dobermanns avelsarbete började under 1870-talet. Urvalsmaterialet var stort. Av de lösdrivande hundar han fångade kunde säkert en del folkilskna exemplar dra sitt strå till stacken. Ett ännu större utbud fanns på den årliga hundmarknaden i Apolda. Till sin hjälp lär, enligt källorna, Dobermann ha haft en dödgrävare och en ringare. Kanske är det dessa två vi finner i samspråk med honom på det enda bevarade fotografiet. På bilden håller den hårdföre hundfångaren ömt en liten vit spets på armen. Mellan hans ben sitter en hund av svårbestämd ras i ett snöre. Bredbent, med öronen bakåtstrukna stirrar den in i kameran. Kanske är den en av Dobermannens förfäder.

Louis Dobermann förde aldrig några anteckningar om de hundar som ingick i skapelseprocessen. Känt är att det i trakten av Thüringen förekom en råtthund, en Pinscher, uppskattad för sin goda jaktförmåga och starka käkar och det är troligt att den utgjorde en av ingredienserna. Men Pinschern var liten, och för att uppnå mer imponerande storlek kan Louis Dobermann ha använt lokala vakthundar, "slaktarhundar", mycket nära Rottweilern i typ. Även Beauceron lär ha funnits i området och satt sina spår. Från den kan Dobermannens anlag för flera olika färger stamma, något som Rottweilern saknar.

Det var inte ovanligt att Louis Dobermanns hundar var relativt långhåriga och hade anlag för stubbsvans, vilket kan tyda på inslag av olika fårhundar. Troligt är också att en del jakthundar blandades in eftersom Louis Dobermanns hundar var kända för att jaga duktigt. Ytterligare raser antas ha tillförts med tiden. Greyhound och Manchesterterrier nämns i sammanhanget. Den produkt Apoldas hundfångare skapade hade inte mycket gemensamt med dagens Dobermann. Lågställd, grov, gulögd med tjock päls och ett livsfarligt temperament löd beskrivningen. Men just hundarnas skärpa attraherade många tyskar och Louis Dobermann fann god avsättning för hundarna.

Sin moderna utformning fick Dobermannen först efter sin grundares död 1894. Många uppfödare intresserade sig för rasen och arbetet med att förädla den blev intensivt. Redan åren efter sekelskiftet dök det upp hundar som också idag skulle betecknas som riktigt bra exemplar. Minst lika stor betydelse som upphovsmannen kom Otto Göller, kennel von Thyringen, att få. Hans hanhund Hellegraf von Thüringen, född 1904, utgör en av rasens hörnstenar.

Medan man i Tyskland beundrade hundarnas skärpa, ansågs den som ett handikapp i de länder hundarna gick på export till. På kontinenten, i skandinavien, USA och så småningom England blev Dobermannen uppskattad, men i samtliga dessa länder la man ner stor möda på att avla fram hundar med hanterligt temperament.

Även om de båda världskrigen har sovrat i Dobermannstammen har den alltid förmått att återhämta sig. Rasen är idag mycket populär på flera håll. Ett starkt fäste är hemlandet, men såväl Frankrike, Italien, Holland och Belgien kan uppvisa kvalitetshundar. I USA, Latinamerika och Fjärran Östern är också intresset mycket stort.

Ur Hundsport nr 3/98

 

Svensk historia

Från början hette rasen Tysk Släthårig Råtthund i SKK:s stambok. De första dobbarna i Sverige kan ha varit en svart hane Toy-Baldy von Tyringen eller Bendor von Tyringen födda 1909. 1911 registrerades de första 6 dobbarna i Sverige, men som Råtthundar. Det var de ovan nämnda samt Jörge von Tyringen, Ellen von Tyringen, Lonni von Meerestrand och Tösen alla födda 1910.

1912 ändrades namnet till Dobermann-Pincher och suffixet "Pinscher" försvann inte förrän 1946. 4 importer registrerades 1912: Dick och Prinz von Thyringen (kullbröder) Erna von Nibelungenhort och Zaza von Meeresstrand, alla svarta. 1913 registreras den första svenskfödda Dobermannen Zaza af Eckensiö född 6/6 1913 e. Bendor von Tyringen u. Zaza von Meerersstrand. Först på plan bland uppfödare var köpman Sven Schönbeck, kennel Björkhaga. Han importerade flera framgångsrika hundar (1921 hela 21 st) i vars stamtavlor man återfann avelsmatadoren Prinz Modern von Ilm-Athen, en hund som i sin tur härstammar från Hellegraf von Thyringen.

Dobermannens kvalitet som polishund togs tidigt i anspråk. Redan under 1920-talet utmärkte sig Prinz von Schöntau, ägd av Polisverket i Stockholm, som tjänstehund och segrare vid spårprov för brukshundar. Flera Dobermann segrade också i de årliga mästerskapen för brukshundar, främst i sjukvårdsgruppen, föregångaren till våra dagars sökhundsgrupp.

Ur Brukshunden nr 1/77 och Hundsport nr 3/98

uppdaterat

  2019 05 09: Statistik

 pagang

 24 maj: Sarkas utställning

 16 juni: Hedda lydnadsklass 2

Working Dog

Informationen zu den verschiedenen Rassen auf working-dog

  

.

 

mush

nutro

Trikem

rauh

folks

sadelmakarna

jamii

machh

arrak

engelson

 

Camilla Jönsson, Ljungstigen 3, 942 95 Vidsel    070-534 16 29    camilla@brukshundar.se